Livet om Mela

Det kliar i mina fingrar, men vill inte skriva. Det bränner i ögonen , men vill inte gråta. Vet inte vad jag ska känna. Hur ska man känna?

 

Är idag en stolt människa. Är glad för att jag är den jag är, men ibland orkar jag bara inte. Miljön, samhället, familjen, landet jag bor i är inte där jag hör hemma. Jag vet att jag inte hör hemma här just nu. Senast jag kände mig hemma , ja det var när min mormor levde. Min mormor fick mig alltid att känna mig hemma. Hon var som min mamma, fast ändå inte. Jag önskar att jag ej hade varit sjuk de sista åren hon var vid liv.

 

De sista åren hon var vid liv kämpade jag var eviga dag emot anorexia nervosa. Varje dag var en kamp. Nu är den kampen över, men så är mormors liv oxå. Jag sitter och tänker varje dag på hur annorlunda allting kunde sett ut ifall jag visste bättre, ifall jag kunde varit starkare, ifall jag hade litat på mormor och allt det hon sa då. Om jag bara inte hade skällt ut henne för att hon var orolig. Hennes ängslighet handlade endast om kärlek.

 

- Jag minns den dagen då jag åkte till mormor och morfar efter att jag varit på middag med badmintonen. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen och planerade inte att göra det heller. Vi skulle äta på enskede värdshus, men jag ljög för mina vänner och sa att jag ätit innan jag kom dit.

 

När jag väl var där så frågade mamma mig om middagen hade gått bra, för mig var det då en självklarhet att svara att det hade gått bra.

Mormor var den enda som vågade säga emot, som såg igenom mig när jag ljög alla rakt upp i ansiktet.

Hon hämtade mat till mig och tjatade på mig att jag skulle äta. Dum som jag var skällde jag ut henne och vägrade stoppa i mig maten. Jag var inte alls mig själv då. Hur kunde jag ens vara det? Jag hade så dåliga värden att mitt hjärta hade kunnat stanna där och då.

 

Min sjukdom skällde ut mormor, det var inte mitt riktiga jag som gjorde det. Mormor såg att jag inte var mig själv någonstans.

Min mormor såg mitt sanna jag. Universum ska veta att jag är förevigt tacksam över den tiden jag fick tillbringa med min mormor.

 

Jag kan aldrig förlåta mig själv för hur mycket sjukdomen förstörde min relation till mormor i slutet.

Jag kunde ha tillbringat tid med mormor och visat henne kärlek istället för att förstöra mig själv. Ödet var inte menat att bli sjukdomens.  Om jag bara hade fattat, hade visat kärlek till mormor, tänk om hon då hade kämpat ännu mer emot sin cancer så att det hade funnits en chans för henne att överleva.

 

Mormor gick bort år 2009 och jag fick diagnosen anorexia nervosa år 2006 , så de sista tre åren då mormor fanns i livet kämpade jag mot sjukdomen medans hon kämpade emot sin lungcancer.

 

Jag önskar att hon kunde se mig just nu. Att hon kunde se den personen jag blivit nu , att jag blivit fri efter så många år. Jag önskar att hon kunde se alla de gånger jag sjunger, står på scenen och uttrycker mig på olika sätt. När mormor fanns så lyssnade hon alltid på vad jag hade att säga och jag önskar (vet) att hon gör det nu också trots att hon inte finns här. 

 

Jag önskar fortfarande att det fanns något sätt att ta tillbaka henne till jorden , men vet att det inte går, har accepterat det nu. Mitt liv kommer att gå vidare vare sig jag är mogen för det eller ej och jag kommer bli äldre, men jag kommer aldrig glömma mormor!!!!!!!

 

Jag kommer alltid att älska min mormor , trots att jag inte kan se henne fysiskt.

Trots att jag inte vet vart hon är just nu så tänker jag alltid på henne och ser henne framför mig <3